Ja, jag erkänner jag är en melankolisk nostalgiker som hjälplöst hänger kvar fjättrad i en vajer från 90-talet. Telefonkioskernas tid. Mobiltelefonernas frånvaro. När TV-spel fanns att hyra på Vivo Matnära. Och porrfilmer hos cykelhandlaren.

Tiden när vi tittade på Tre Kronor på vardagkvällar och på helger drog båtar över kalhyggen och bara levde. Sådär kravlöst.

Vi snackar om den där tiden när man slutade fråga "ska vi leka?" och övergick till "ska vi va?".

När man ville så mycket och vågade så lite.

När drömmarna liksom aldrig låg i dvala.

Idag fick jag återigen "ordentligt på pälsen" för att jag inte kan släppa detta.

Jag tänker på denna tid hela veckorna. Allt var bättre. Vi kommer liksom aldrig att få en ny Runaway train med Soul Asylum eller en svensk som muckar med Auoita. Visserligen var det jävligt svårt att få tag på sojamjölk, men så mycket mer är det väl inte. Okej då, jag hade klarat mig mycket bra utan porrfilmer hos cykelhandlaren också. Och att man sällan fick springa längre än 60 meter på skolans friidrottslektioner. Se, jag är ärlig realist också!

Men ikväll minns jag speciellt en lussevaka från 95 då jag ramlade in på kyrkokaféet och hörde den där ljuvliga, dova, ärliga och okonstlade rösten från Lars Lindqvist när han spelade Dylan-låtar. "Lagge" som vi senare kom att kalla honom är på något vis den där drömmaren personifierad. Hoppade av skolan i högstadiet. Och han har aldrig gett upp drömmen om att han någon gång ska kunna leva på det han älskar allra mest: musiken.

Lagge är bland de främsta låtskrivare och sångare Sverige skådat. Men framförallt är han en riktigt fin människa, så man önskar att betydligt fler var. När han drev skivaffär något år i byggden och han inte hade en viss skiva hemma, hände det ofta att han hänvisade till MAXI istället för att ta hem den till kunden till nästa vecka.

Och sällan blir man så rörd och glad när en sådan här person får lyckas. Det går riktigt bra för honom och hans band Billie the vision and the dancers.

Här har han samlat delar av Hobys flertalet musikaliska talanger. Jag må hata fioler, men när Fia Janninge håller i en så är det poesi. Jag må hata kostymer och fluga, men när sveriges mest drivna gitarrist Gustav Kronqvist bär en är det ståtligt. Get it!

Upplev dem här nedan snälla!

Eftersom det här nu är en träningsblogg så kan jag tillägga att det händer att Lagge om somrarna springer runt Salsjön hemma i Hoby. Och han är även vegan.

Slutligen något som inte har något med ovanstående att göra (ja, kanske lite ändå). Jag har haft en sådan där löjlig dröm om att få bära ett gammalt landslagslinne någon gång.

Snälla Joel kan du inte ta med ett nästa gång vi ses? Jag lovar att inte svetta ned det. Bara prova. Kanske 1 varv, eller 2...

Så slipper jag rota i Carolina Klufts bag när hon kör skipping i en kvart och stretchar en timme.