KB är tillbaka på bloggen! Åtminstone med en liten underbar temporär punktinsats i form av ett klagande inlägg.

Just nu tillåter inte mitt liv löpning, trots knoppande trädskott och lysande kvällssol. Och så har det varit ett tag.

Många är orsakerna till detta trista faktum, men för tillfället nöjer jag mig med att påtala att fredagens tandoperation är den huvudsakliga anledningen. Stygnen läker in, right here, right now, som lilla Agnes sjöng.

Nothing is impossible. Det visade sig inte minst när en gammal ungdomsvän i form av Lojken återupptagit löpandet på äldre dagar under Teamets färger (se kommentar i mitt förra inlägg). Kanske tidernas enda 3-falldiga vinnare av Karlsnäs 1-mil, under ett svunnet 90-tal. Även om han antagligen fick fler tjejer genom att nöta in plocket till Nothing else matters. Pojken är, till skillnad från mig, lite talangfull och det kan ju ett avsomnande löparlän behöva. Välkommen!

Classe Friberg och Lasse Månsson myser säker på golfbanan över det faktum att åtminstone 2 i den kanske sista riktiga tuffa generationen valde idrott även efter 18 års ålder, då alla andra "la av".

Själv lägger jag dessvärre ned planerna på terräng-SM och satsar på att hitta harmoni i löpningen under kommande år. Det blir nog inga tävlingsambitioner alls som det ser ut nu, utan snarare något av ett mellanår där jag ser som min främsta uppgift att istället "pusha" och vägleda våra juniorer (samt Gympa som ju är evigt ung)! En nog så stor uppgift...

Med andra ord, jag kommer nog att göra Mäster Joel sällskap i stavhoppsmattan lite mer i fortsättningen.

Jag återkommer här på bloggen när jag gjort en 10-mila vecka.

ps. Baj the way, den här okända tjejen kom förbi igår kväll och frågande om jag inte skulle med på en tur i skogen. "Nej, tack sa jag och stängde dörren". Visst är jag stark...och trogen: